Jag har ett långt förhållande till Möbelinstitutet, men med möbler har jag ett ännu längre förhållande. Jag har haft förmånen att under årens lopp samarbeta med Bruno Mathsson (1907-1988), Hans J. Wegner (1914-2007) och, under lång tid, med John Kandell (1925-1991). De är alla gudabenådade möbelkonstnärer, var och en med sin möbelfilosofi, eller kanske snarare; var och en med sin livsfilosofi. Under senare år har jag även arbetat med den något yngre Jonas Bohlin (1953-) och med Mats Theselius (1956-). Dessa fem formgivare är mycket olika i sina uttryckssätt men de har alla en sak gemensamt, de har en alldeles speciell hållning till möbler och föremål omkring oss, och de har en bestämd kvalitetsuppfattning. De förenas av ett förhållningssätt som sträcker sig bortom den design som är tillrättalagd och gjord utifrån ett snävt kommersiellt tänkande. Det är ett sådant förhållningssätt som intresserat mig i mitt eget arbete, och som jag hela tiden har följt, även om det kortsiktigt varit arbetsamt och resurskrävande utöver det vanliga, och skapat behov av en hel del magnecyl. Men oftast har det varit lustfyllt, och det har alltid varit en förmån.
Under mitt arbete med möbler, först som säljare och sedan som producent, har jag självfallet lärt mig mycket om dessa formgivare och förstått mer om deras plats i den nordiska möbeltraditionen. Men påverkan har gått längre än så. Utifrån våra olika erfarenheter har vi haft samtal som varit mycket betydelsefulla för min utveckling, som skärpt min känslighet och gjort mig starkare i min uppfattning av kritik och ifrågasättande när det gäller att alltför lätt ta för givet hur möbler skall se ut för att vara av god kvalitet.
Ordet kvalitet, i dess verkliga, autentiska betydelse, har varit av största intresse för mig, och för oss på Källemo. Man har i Sverige ibland haft uppfattningen att måttet på kvalitet hos en möbel avgörs av Möbelinstitutet, och uttrycks i deras sammanfattande testutvärdering "Möbelfakta". Visst kan man se beskrivningen i Möbelfakta som ett mått på en möbel, men i så fall inte på möbelns kvalitet, utan på dess kvantitet. Ordet kvantitet gäller just längd, bredd, höjd, vikt, material, fysiskt slitage per tidsenhet och så vidare. Ordet kvalitet har en mycket vidare betydelse. Kvalitet är beskrivningen av en helhet, ett föremåls, ett objekts, en möbels hela uttryck, gestalt och kultur. Kvalitet är något som gör föremålet i fråga intressant och levande, oberoende av om det används på det sätt som var tänkt, om det används på ett sätt som inte var tänkt eller om det inte används alls. Föremål och möbler kan alltså ha betydande värden som aldrig kan mätas i fysiska termer, värden som kan vara olika för olika människor och som uttrycker olika erfarenheter. Jag ser det som en brist i vår tids relation till möbler att dessa viktiga värden under flera årtionden har fått trängas undan och jag tror att detta har hämmat utvecklingen i möbelvärlden. Men sedan ett antal år så anar man nu en större förståelse för kreativitet och för det fria skapandet, och det är bra. Det öppnar upp för en frihet som säkert kommer att skapa någonting värdefullt för framtiden.
Det finns egenskaper vi uppfattar med våra sinnen som inte kan mätas, men som ändå är mycket viktiga, ja, som kanske till och med är viktigast.
Det är tio år sedan (1982) Jonas Bohlin och Källemo lanserade betongstolen Concrete på möbelmarknaden. Tio år är ingen lång tid historiskt sett, men jag tror ändå att man kan vara ganska säker på att stolen kommer att försvara sin plats som en milstolpe i den moderna möbelkonsten. Inte för att den är bekväm, eller praktisk, eller hållbar, utan för att den synliggör värdefulla egenskaper bortom det mätbara. Redan inför presentationen för tio år sedan skrev jag om stolen att den tillhör möbelhistorien. Jag skrev att den tillhör möbelhistorien även om den kommer att hånas och kritiseras och även om den skulle visa sig vara helt osäljbar. Ett av skälen till att vi gjorde stolen i en begränsad upplaga var just att vi inte trodde att den skulle sälja. De hundra exemplaren hade kunnat räcka en hel livstid. Ett annat skäl var att gjutningen för hand gjorde att varje exemplar blev unikt och skilde sig från andra.
Vi vet idag att stolen haft en mycket god värdeutveckling, men att tillverka den i begränsad upplaga handlade inte om något kommersiellt knep. Jag tror för övrigt att den svenska möbelindustrin har en obefogad rädsla för att arbeta småskaligt. Man har under alltför lång tid varit fixerad vid storskalig produktion och underkastat sig bruket av ständigt större och märkligare maskiner. Jag är inte säker på att det är en sådan produktion som passar oss bäst här i Norden, om man ser det i ett globalt perspektiv. Jag anser att vi har ett kreativt kapitel som är underutnyttjat, och som kan utvecklas och få näring i en småskalighet med utrymme för mångfald.
Så vad är det då som är så märkvärdigt med Jonas Bohlins betongstol? Jo, den har ett uttryck som man inte kan ta till sig utan engagemang. Det räcker inte med ett utslätat slentrianmässigt förhållningssätt. Stolen visar tydligt hur brukare och åskådare är medaktörer i förståelsen av föremålet, och det är någonting värdefullt. Stolen var inte funktionell ergonomiskt, utan funktionell på ett annat plan. Den väckte starka känslor och man tog den till sig eller förkastade den. Reaktionerna nu, tio år efter lanseringen, exemplifierar hur denna kvalitet har och har haft lång giltighet. Betongstolen visar på ett slags funktion hos möbler som varit allvarligt åsidosatt. Ordet funktion har på samma sätt som ordet kvalitet en vidare betydelse än vad man vanligtvis tänker sig.
Företaget Källemo, som jag företräder, är ett småskaligt företag med en kollektion som präglas av mångfald. Vi har blivit uppmärksammade för vårt samarbete med konstnärer, men företaget vilar också på andra samarbeten, bland annat med en rad duktiga underleverantörer som var och en är specialist inom sitt område.
I mitt arbete har jag aldrig beställt någon enda modell av en konstnär eller formgivare, förmodligen skulle det vara omöjligt. Istället bygger jag utbytet på samtal och dialog, i vissa fall – som med John Kandell – så gott som dagligdags. Men samtalen handlar inte i första hand om specifika möbler som vi har för avsikt att producera utan mer om möbler i allmänhet, om konsten, om livet, om naturen, eller om något så vardagligt som det bästa sättet att steka ägg ... Ur det här utbytet och den här samvaron föds någonting. Och detta någonting föds utan tvång och utan särskilda åtaganden.
Ett genomgående drag i våra samtal och diskussioner är ett gemensamt motstånd mot allt som är likgiltigt. Det finns alldeles för mycket likgiltighet omkring oss som det är. Alla har naturligtvis sin egen synpunkt, var och en svarar för sig, men själv har jag svårt att ta till mig det som bara är "lite" snyggt eller bara "lagom" bra. Jag tror att likgiltighet är farligt för hälsan, kanske ibland till och med livsfarligt. Samtidigt vet man att människan har en tendens att söka sig till den lägsta spänningen, den som är bekvämast och minst farlig att ta till sig. Jag tror att den tendensen är förslöande.
Mot bakgrund av vad jag sagt här så förstår ni säkert att vi på Källemo inte stöder oss på marknadsundersökningar. Vi driver företaget utifrån åsikter, åsikter som vuxit fram genom arbete och erfarenhet. Och vilka åsikter skulle man annars företräda? Personligen klarar jag inte av att via marknadsundersökningar kompromissa mig fram till ständigt skiftande åsikter. Man måste tro på det man gör. Man måste försöka medverka till att berika möbelbranschen, berika möbelkulturen, skapa något med lång giltighet, även om man möter motstånd. Det går inte bara att producera för producerandets egen skull. Jag har genom mitt arbete velat bidra med någonting av värde, men om jag lyckats eller inte, det får andra avgöra.
Och sedan är det med möbler som med livet i stort, det är till sist det obegripliga som är det intressanta. Bra möbler reser sig alltid till sist över mängden, de framträder genom sin egen inre energi. Det finns för många likgiltiga möbler som gör brukare och åskådare passiva, och jag har velat skapa ett komplement till de möblerna. Jag tror att möbler som kräver något, som har potential att förändra brukarens och åskådarens uppfattningar, sådana möbler bidrar till utveckling och motverkar fördomar. De genererar ett förhållningssätt som är värdefullt också i andra delar av livet.
Genom det här föredraget har ni säkert förstått att mitt tänkande och min syn på möbler inte alltid gått hand i hand med Möbelinstitutets. Under årens lopp har vi haft ett spännande utbyte, och idag kan jag säga att jag inte hade velat vara det förutan. Jag vill härmed få rikta ett tack till Möbelinstitutet: Tack för att ni satt mig på prov. Samtidigt vill jag lova er att även jag från min sida, nu och i framtiden, kommer att fortsätta att sätta er på prov. Såväl er som era testmaskiner.
SVEN LUNDH
