Erik Gunnar Asplunds (1885–1940) möbler för Svenska Slöjdföreningens sammanträdesrum på Nybrogatan 7 i Stockholm har ett kulturhistoriskt värde, inte bara genom att de skapades för en miljö som hör till få välbevarade modernistiska inredningar från tidigt 1930-tal. Asplund är, tillsammans med Sigurd Lewerentz (1885–1975), en av få arkitekter i den svenska arkitekturhistorien med obestridlig internationell lyskraft och hans verk är ett ständigt återkommande objekt för studier och reflektion av samtida praktiker och forskare. De nämnda möblerna är på det sättet referenser i en modernistisk tradition.
Sittmöblerna för det nämnda styrelserummet – en stol och en fåtölj – är värda att lyfta fram också av andra skäl. De är skapade direkt efter den betydelsefulla Stockholmsutställningen 1930, som Asplund var ansvarig för. Han hade fått uppdraget som utställningens chefsarkitekt efter projektet med Stockholms stadsbibliotek, en klassiskt inspirerad byggnad som fick kritik av modernistiskt orienterade kollegor. Med utställningen fick han kritik från annat håll, men då för att vara alltför modern. Samma år som han arbetade med möblerna publicerades det modernistiska manifestet acceptera, en av få svenska arkitekturteoretiska skrifter som tilldragit sig ett större internationellt intresse. Det var ett kollektivt arbete, men enligt vissa vittnesmål skall Asplund ha varit ledande. Bland de fem författarna fanns också den yngre Uno Åhrén (1897–1977) som tre år tidigare kritiserat stadsbiblioteket för att vara otidsenligt. Möblerna för Svenska Slöjdföreningen är alltså del av ett slags brytning, en ändrad hållning hos Asplund i förhållande till samtiden. Han använde nu stålrörskonstruktioner, men mindre radikalt än de modernistiska pionjärerna. Stolen har fortfarande kvar sin traditionella karm, om än fixerad i en stålställning, och fåtöljen har kvar den rundade club-formen om än uppburen av mjukt böjda metallben.
Gunnar Asplunds fåtölj GA-2.
Svenska Slöjdföreningens sammanträdesrum.
Hur skall man förstå värdet av dessa snart sekelgamla möbler om man bortser från kulturhistorien och vad möblerna representerade i sin tid? Asplunds medarbetare och elever har berättat att han som arkitekt inte tittade tillbaka, att han aldrig återvände till tidigare lösningar, utan såg till det aktuella, till samtiden. Så hade han själv velat ha sina egna möbler, om han hade levt idag? Eller med ett annat sätt att ställa frågan: hur skall man förstå möbelkvalitet rent generellt? Hur skall man förstå de oöverskådliga mängderna ständigt nya förslag på hur man skall hantera en så otroligt enkel funktion som att sitta?
Det är känt om Asplund att när han undervisade handlade det mest om praktiska frågor, om mått och funktion, om tidens ekonomi och byggnadsjuridik. Han skall också vid något tillfälle ha hävdat om stolar att deras (viktigaste) funktion är att vara bekväma att sitta i. Samtidigt är det tydligt att hans strävan som arkitekt också handlade om andra kvaliteter, bortom det rent funktionella, och att de kvaliteterna var avgörande. Han är känd för att ha arbetat hårt, varit krävande mot sig själv och andra, koncentrerad, kompromisslöst inriktad mot egenskaper bortom den rena funktionen, egenskaper som hade med upplevelse, med behag att göra. Han uttryckte någon gång att vissa byggnader hade en ”inneboende styrka”, någonting som bör ha gällt också för möbler. Kanske är det möjligt att säga att han var uppfylld av, och strävade efter ett slags poesi.
Intresset för Asplund har säkert delvis att göra med att man vill förstå hur han lyckades åstadkomma ett verk som kan förmedla någonting så känsligt, precist och berörande. Trots alla undersökningar och texter finns ingenting som helt kan förklara det. Ingenting som kan ersätta upplevelsen av de vackra och gåtfulla skapelserna själva.
JOHAN LINTON
Arkitekt, civilingenjör, docent
Till produktsidorna för GA-1 & GA-2
